Lyckan över att äntligen ha Mimmi hemma igen är obeskrivlig, den otroliga lättnad som kommer av att kunna se och röra sin hund efter en olycka går inte att beskriva med ord. Men en svår tid väntar oss.
Tack vare alla skador kring och i munnen så får Mimmi inte använda den till mycket. För att käken inte ska gå av igen måste hon ha munkorg på sig dygnet runt som hindrar henne från att öppna munnen mer än en centimeter, samt en tratt så hon inte lyckas dra av sig munkorgen. Det innebär även att hon inte får tugga något heller. Istället får hon lapa utspätt blötfoder som är som en gröt och vi måste ge henne vatten genom en spruta för hon har svårt att dricka på egen hand.
Det innebär även medicinering som måste ges dagligen, inget lekande och även isolering. Veckor av att inte få träffa sin son eller sin bästa vän, något Mimmi är van vid att göra flera gånger i veckan.
För min egen del har det varit svårt att ta hand om henne då mina händer inte riktigt fungerar. Jag har haft en otrolig tur att jag har många nära och kära som hjälpt mig, framförallt min bror som bott hos mig och tagit hand om både mig och Mimmi. Undertiden såren läkt har mina fingrar stelnat och nu måste jag genom arbetsterapi få tillbaka funktionen i mina händer. Men jag klarar av lite mer varje dag och om några veckor tror terapeuten att jag kommer ha nått 100% funktion.
Vi båda kämpar vidare, en dag i taget!
0 kommentar(er)
